Dagens Nyheter, Stockholm, 23 februari 2006

Genkonst som provocerar hjärnan
Många konstnärer använder sig i dag av genmanipulation. Ett nytt verk: en självlysande kanin. Ett annat: en kaktus med mänsklig hårväxt. Ingela Lind diskuterar en ny trend i samtidskonsten.

Jag minns noshörningens sorgsna bak på zoo i Kaliningrad. Och så diskussionen med konstnären Dmitrij Bulatov. Den mest egendomliga jag hamnat i på länge. Ett hetsigt möte som fick honom att kalla mig europeisk romantiker - och det klart nedsättande.

I ett halvår har jag tänkt på det där samtalet. Och nu har jag läst den amerikanska Unabombarens nätspridda manifest som förespråkar full terrorism mot industri-, teknologi- och forskarsamhället.

Jag har också läst den finstilta fem hundra sidor tjocka antologin om biomedicin ("Bio Mediale". Contemporary Society of Genomic Culture) som Bulatov och hans ryska kolleger på National Center for Contemporary Arts i Kaliningrad givit ut. En imponerande internationell genomgång av konst och genmanipulation, konst och genteknologi, biopolitik och bioestetik.

Dessa två var poler i vårt samtal; det engagerar amerikanska och ryska konstnärer just nu. Likt många andra ryska intellektuella beundrar Bulatov Unabombarens intelligens och konsekvens. Men han tror inte att den industri/teknologiska utvecklingen kan hejdas. I stället måste konstnärerna erövra de nya världarna, hävdar han. De måste lära sig allt om genetisk shopping och ta konsekvenserna av den bioteknologiska revolutionen - just som modernisterna i början av 1900-talet gav sig in i tredje världens kulturer och i barnets och det undermedvetnas psykiska skikt.

Varför måste vi då göra som modernisterna, det gick ju käpprätt åt helvete, propsar jag? Och nu lyfter Bulatov fram Stalin (vars renässans i Ryssland sticker i ögonen) som en dålig politiker men en stor modernist. En "land-art-konstnär" som flyttade floder och städer och inte alls var den grobian som jag själv målar upp, den som förföljt och dödat kanske trettio miljoner människor men också kväst den radikala modernismen.

Bulatov är vänlig, berest och upplyst. Ändå hävdar han att Stalin var märkvärdig. Om man betraktar saken fördomsfritt: en beläst utopist och just modernistisk konstruktör! En som faktiskt trodde att inte bara samhället utan framför allt människan och hennes själ går att förändra.

Detta är ingen unik åsikt. Många andra unga ryssar är inne på samma linje. Och plötsligt hör jag mig själv framstå som ett liberalkonservativt mähä som försöker hävda att konstnärerna inte alls behöver erövra nya yttre domäner utan snarare skaffa sig tillgång till dem som redan finns. Att de borde satsa på att erövra sitt huvud och fantasin och drömmen i stället för den biomedicinska
ingenjörsteknologin.

Det låter osexigt och flumhumanistiskt. Jämför bara med den brasilianske konstnären Eduardo Kac, som tillsammans med några franska forskare lyckats med den heroiska bragden att framställa en levande kanin som i blått ljus blir självlysande grön!

Men i antologin visar det sig nu att kaninen inte är själva huvudsaken för Kac, som kallar sig "transgenisk konstnär". En sådan är inte i första hand intressad av att skapa genetiska objekt, skriver han. I stället handlar det om "transgeniska sociala subjekt".

Förstår jag honom rätt betyder det att denna konst vill skruva, lägga nya perspektiv, provokationer, kritik och en skärpa till den genetiska forskning och utveckling som redan pågår.

Och varför skulle egentligen genteknologin vara tabu för konsten när inte biologin eller medicinen är det?

"Bio Mediale" vill slippa fastna i de två vanligaste fällorna: genteknologi som världens undergång, och tvärtom, som vår frälsning. Men det skrämmer mig att dessa skribenter (oftast teoretiker och konstnärer från USA, Tyskland , Ryssland, Sydamerika) förfäktar en konst som direkt griper in i organisationen av liv. De vill "bemästra döden", vilket konsten sägs ha försökt sedan urminnes tider. Men nu är det alltså bokstavligen möjligt.

Tänk Frankensteins monster.

Samhället har gått in i en postbiologisk fas, läser jag. Genteknik och biomedicin har vuxit ur sina avgränsade områden och in i estetiken, vilket kommer att förändra konstnärerna verktygslåda. Gränsen mellan fakta och fiktion har redan bleknat. Nu finns virtual reality men också "vegetative reality", alltså en verklighet som bygger på organiskt växande, framkallat genom genteknologiska kopplingsexperiment i laboratorier. Till exempel manipulerade kaktusar med mänsklig hårväxt.

Visst är det logiskt att aktivister inom konsten även bankar på genteknologins dörrar, just för att de är så slutna. Men här uppstår ett etiskt dilemma som också har att göra med skillnaden i organisation av de konst- och vetenskapliga samhällena. Numera finns etiska råd kring medicinsk forskning i Sverige. Men hur är det till exempel i Ryssland, och vem tar hand om de långsiktiga biologiska effekterna av och kring genetiska konstverk? Och kan vad som helst legitimeras av att det kallas konst?

Naturligtvis inte. Vill något vara konst måste det uppfattas som konst i konstlivet. Det måste också kunna granskas av offentlig kritik - och underställas lagen. Jag misstror inte bara genkonsten utan också en frisläppt genetik. Det måste man efter andra världskriget. Genkonsten och konstnärernas "frihet" kan komma att plöja väg för politiskt/vetenskapliga experiment som ligger i fas med Stalins och Hitlers. Och klart är att avantgardism inom biologin liksom i politiken ofta - det visar historien - slår över i fa scism. Därför är jag inte beredd att slåss för konsten som en biologisk aktivism - snarare som en parallell och oregerlig analog värld med mycket större frihet, plumphet, vidd och rymd än verkligheten.

I fantasin har genmanipulation alltid funnits. I konsternas historia vimlar chimärer, sfinxer, satyrer, harpyor, kentaurer och andra kopplingar mellan mänskligt, djuriskt och vegetativt. Dessa hybrider har i generation efter generation fått gestalta olika former av hopp eller rädsla för det främmande. Även dagens konstnärer, som bröderna Jake och Dinos Chapman, Paul Mc Carthy och Stelarc, utnyttjar ett urgammalt förråd av groteskerier i sagor och myter för att provocera fram en diskussion om vad som är socialt, biologiskt eller kulturellt betingat i fråga om människans motbjudande handlingar. Samtidskonsten är full av freaks och monster.

I senaste numret av konsttidskriften Parkett fyller Dana Schulz sidorna med målningar av illskära småflickor som omskapar sig själva och sätter ihop nya kroppar av andras lemmar. På målningen "Obduktionen av Michael Jackson" ligger den sjukligt gröne idolen på obduktionsbordet, medan de blodfyllda flickorna runtomkring förstör och skapar, hej vilt. Dana Schulz dras till det som är tabuiserat i vårt hycklande samhälle - till lynchning, skadeglädje och utslagning. Och kanske kan man tolka hennes flickors framfart som en revansch för allt förtryck som de utsatts för.

Men Schulz är ingen biologisk aktivist. Hon målar visserligen våldet med en stor frejdighet. Men hon sätter inte ihop några nya kroppar i verkligheten. Det är jag verkligen osäker på om konsten ska. Där går en gräns för mig. Inte heller engelsmannen Marc Quinn (som just nu ställer ut på Millesgården) sätter ihop verkliga kroppar. På golvet har han lagt nakenskulpturer i männi skostorlek. Man tänker på de döda i Pompeji som göts in i den glödande lavan i liknande ställningar. Men man får veta att Quinn blandat in mediciner i skulpturernas vaxkroppar och att skulpturerna är avgjutningar av sjuka människor. Sådana som är helt beroende av denna medi cin för att kunna leva.

Här fortsätter alltså konstnären den diskussion om eugenetik, liv och medvetande som han startade i början av 90-talet. Då gjorde han sitt första självporträtt i en ännu pågående serie, en byst av eget blod, "Artists Blood".

Ofta närmar sig Quinns konst genteknologin och be greppet "vegetal reality" - också i de verk som liknar evigt blommande lik och består av kusligt levande eterneller i silikonfyllda frysglas. Det gör också Anders Krisár på Mia Sundberg galleri när han i en sluten och koncentrerad form flätar ihop en ny torso av strimlade hudavtryck från broderns bröst och rygg med avtryck av sin egen överkropp. Rustad och pansarlik har den nya kroppen blivit ett harnesk av nakenhet. Intill hänger masken "Medicine-mom" av piller som konstnärens mentalsjuka mor måste ta och som färgar brödernas verklighet.

Krisárs förhållningssätt liknar Marc Quinns - djupt personligt men handfast och icke-psykologiserande. Båda vågar vara estetiskt rafflande, samtidigt som de anspelar på utsatthet och tycks besatta av huden som ett gränssnitt mellan yttre och inre. Men framför allt mellan liv och död.

Konsten skulle onekligen förlora sitt stora ämne om människan via genteknologin suddade ut gränsen dem emellan.

Ingela Lind, ingela.lind@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

Back to Kac Web